Visst är det lätt att jämföra sig mot andra! Det finns alltid någon som är snäppet värre, oavsett åt vilket håll man jämför sig (mer eller mindre). Och visst är det lätt att säga att man inte ska jämföra. Liksom att man själv inte gör det! Men sen finns den där ändå, jämförelsen.
Just nu känner jag mig lat. Utan driv. Jag jämför mig oavsiktligt med folk i min närhet, som just nu är mycket aktiva. Och de kan ta ut sig när de tränar.
Själv hamnar jag lätt i komfortzonen. Jag kan trycka på, men när jag börjar komma mot 90-93 % av min maxpuls slår jag av. Även om jag tänker att jag ska köra för fullt. Men jag stoppar.
Varför ska jag köra för fullt är kanske frågan. Jo, jag vill i alla fall känna att jag kan ta i om jag vill. Och det är där högst upp som man vinner en hel del (i alla fall när man tränar mycket).
Så jag känner mig lat.
Men jämför jag mig med mina andra vänner som motionstränar så tycker de jag är nästan halvtokig. Tränar mycket. Kan pressa mig om jag vill. Precis tvärt om mot min egen känsla. Intressant!
Så vad göra? Jo, försöka komma tillbaka till mig själv. Se vad jag har för mål och varför jag har en tanke om att jag vill pressa mig mer. Behöver jag det? Vill jag verkligen det själv, eller tycker jag mest att jag borde det för andra gör det?
Att sätta sina mål handlar ju om att utgå från sig själv. Men det är inte alltid lätt att göra det. Man kan omedvetet hamna i jämförelse med andra, och då hamnar plötsligt målen i händerna på omgivningen – och vilka personer du jämför dig med.