Tack för alla kommentarer på Facebook och i andra sociala medier kring mitt inlägg om ortorexi och den debatt som pågår. Visst är det intressant att man tittar på detta fenomen. Och det är bra att aktivitet/inaktivitet belyses från flera håll.
En intressant frågeställning som kom upp igår vid samtal med flera personer på min klinik under dagen, liksom i kommentarstrådar till mitt inlägg, är NÄR man anser att en person har blivit sjukligt fixerad vid träning/mat. Alltså när är det man går över gränsen? Är det när man själv anser att man är fixerad? Eller när omgivningen anser det? Är det när man tränar visst antal gånger? Eller när man äter på ett visst sätt?
Jag sitter inte på några svar i dessa frågor – det bör terapeuter och liknande experter kommentera. Men mina tankar går så här:
Jag tror inte det finns något enkelt svar på den frågan utan det är ett samspel mellan olika faktorer. Det hela handlar nog mera om när den större delen av tankarna snurrar kring en enda sak/faktor. Det blir en sak som tar över livet och som gör att man försakar många andra delar – ofta även på ett destruktivt sätt för sig själv. Hälsan kanske blir lidande (äter otillräckligt/felaktigt) eller ekonomin.
Om vi tittar på beroende i ett större perspektiv så kanske det blir mindre laddat. Spel-, shopping-, sex-, alkohol-, drogberoende…
En alkoholberoende person anser sig själv sällan ha alkoholproblem eller ha en besatthet kring alkohol, medan omgivningen kan anse att han/hon har det. Här kommer ett kemiskt beroende in också.
En som är spelberoende behöver inte heller anse att hans/hennes vanor är onormala men omgivningen kan tycka det. Så visst kan det finnas en ”mis-match” mellan det personen själv anser och det omgivningen anser.
Så har omgivningen då ”rätt”? Nej, det tror jag inte heller. Det hela handlar även om i vilket socialt sammanhang man befinner sig. En person som tränar mycket och som omger sig socialt med inaktiva människor kan säkert ses som ”onormal” och fixerad. Men omger han/hon sig av andra som tränar så kan mängden träning vara helt normal.
I stället för att se bara till mängden, handlar det nog mer om just fixeringen. En alkoholist kan hålla sig till rimliga mängder alkohol, men ändå kan all tankeverksamhet snurra kring när han/hon får det där glaset vin/öl, att hen inte ska dricka, när hen ska dricka…
På samma sätt kan all tankeverksamhet snurra kring maten – när hen får äta, vad hen ska äta, vad hen inte ska äta, hur det kan smaka om hen äter något ”förbjudet”… Personen äter inte nyttigt för att må bra, få ökad hälsa/energi/kraft utan för att undvika att må dåligt.
På liknande sätt kan allt snurra kring träningen. Övrigt i livet blir oviktigt och all fokus ligger kring vilket träningspass, när, hur, vad, om inte, plan B…
Jag har mött både matberoende och träningsberoende på mycket nära håll och har haft möjligheten att praktiskt få en relativt god inblick i dessa fenomen.
Så jag tror inte det går att sätta en fixerad gräns kring antal träningspass eller antar timmar en person tränar. Då skulle alla elitidrottare kunna klassas som ortorektiska – vilket inte är fallet. Och det handlar inte om att man väljer ”nyttiga” eller näringsrika livsmedel – inte bara kaloririka. Det handlar nog mera om fixeringen. Att man tränar och äter på ett visst sätt, inte för att må bra/bättre utan för att undvika att må dåligt.
Och som sagt – här får gärna experter kommentera och korrigera för jag skriver endast om mina egna funderingar efter mina erfarenheter och det jag läst.
Visst är det en mindre grupp personer som kan klassas som ortorektiska, jämfört med den stora grupp som är inaktiva. Dock tycker jag inte det finns någon anledning till att blunda för att ortorexi faktiskt finns, att det är ett problem. Eller att förlöjliga de som hamnar i den situationen. Ingen vill nog dit.
Och jag tycker absolut att fler ska röra på sig mera för att må bättre. Vår kropp är byggd för rörelse.